Det säger väl en hel del om en hel del.

Idag ska jag till Arbetsförmedlingen och inför det känner jag ungefär såhär: hfwfwvleeeeeeeuvvgggvbffffffghzxzzzzc!!!!!!2326

Hela Bon Iver-albumet tar mig tillbaka till november och december, att sitta på M1:an från S Oranienburger straße till Eberswalder Straße och inte riktigt orka gå av när man kommer fram, ha lite ångest för att man alltid är sen till skolan, frysa och förbanna snöslasket och röka en cigg för att fördriva tiden från hållplatsen till skolan, fastän man fryser fingrarna av sig och fastän man inte ens är sugen på att röka. Det låter inte som någonting man saknar, men det gör jag verkligen. Kan inte fatta att det bara är tre veckor sedan vi packade ihop och åkte hem.

Vin och GH hos Oskar ikväll. Kan behövas. Har varit nykter i tio dagar (om man inte räknar Ketogan som berusningsmedel dvs) och det räcker gott och väl.

Man klarar inte mer än tre veckor hos föräldrarna utan att bli galen.

Första inlägget jag skrev försvann, andra blev skitdåligt och nu orkar jag inte ens försöka formulera mig. Livet 6 veckor framöver kommer verkligen vara helt jävla värdelöst.

Idag har jag klippt mig, klappat hejdå föralltid till världens bästa Loppan och om en halvtimme går Adams buss tillbaka till Berlin. Jag har tröstätit en skål ranch-dip och nu ser jag ut såhär:

Sen sist: flyttat hem till Sverige, blivit invalidiserad. Bröt foten på nyårsafton (en halvtimme innan tolvslaget *fezt*) och har nu blivit opererad och ska ha gips i sex veckor. 2009 börjar ju verkligen ultimat för min del. Ylva (kan lika gärna skriva “du”, eftersom det bara är du som läser) försöker få mig att börja blogga för att fördriva tiden och det låter väl iofs som en rätt bra idé. SÅ HEJ IGEN BLOGGEN!!!!!

Så var man laglig i USA också.